Idag är min nionde dag på det antidepressiva läkemedlet Sertralin Krka 50mg. Hittills har effekten varit önskvärd med en bättre och "gladare" känsla i kroppen. Dock vägs den ned av konstant dålig mage, trötthet (som är snäppet värre än innan jag tog medicinen), huvudvärk och konstant ångest. Ångest 5 minuter efter att jag vaknat upp till att jag somnar. När jag väl har drömmar (läs: mardrömmar) består de av ångestladdat innehåll. Att jag inte känner mig lika nedtyngd av min depression spelar nästan ingen roll när ångesten konstant gror innanför. De snabba hjärtslagen. Svårigheterna med att få tillräckligt med luft. Oroskänslan i magen. Katastrof- och orostankar. Det är så otroligt jobbigt just nu. Och att ha moment framför mig i veckan som dessutom spär på min ångest gör det inte bättre, om man säger så. Allt jag kan hoppas på är att detta avtar inom ett par dagar eller någon vecka då jag förmodligen fortfarande känner av insättningssymtom, annars måste jag återigen kontakta vårdcentralen. Vägrar jag besegras av min depression så ska inte heller ångesten få komma till hinder för mig. Jag är dock tacksam att min läkare var en gudagåva och gav mig två veckors sjukskrivning vilket innebär att jag nu också har en vecka ledigt från skola på grund av att uppskrivning och uppkörning endast är totalt två veckor bort. 

Så, imorgon har jag min första körlektion på skola. Hittills har jag enart kört privat och jag dör av ångest. Eller nervositet. Eller både och. Livrädd för att ha någon annan än min far bredvid mig. Livrädd för att göra fel. Livrädd för att misslyckas. Press att jag måste prestera på topp. Alla dessa känslor samtidigt som jag känner att, vafan, jag övningskör av en anledning. Orkar inte med mig själv.